//
you're reading...
Tävling

Kalmar Ironman 2015

Finisher...
Så var det dags att sammanfatta årets stora idrottsliga mål…
Det korta sammanfattningen är ”Det går inte alltid som man tänkt sig”.
Den lite längre versionen följer nedan.
Åkte ned torsdag morgon tillsammans med lillebror Jonatan och den nyinköpta husvagnen.
Man ska ha husvagn...
Resan gick bra, vi borde kanske ha kostat på oss ett lunchstopp lite tidigare än vi gjorde dock. En korv kl 14 var inte optimalt… Drog in till expot direkt och reggade vårt deltagande det första vi gjorde i Kalmar. Sen rullade vi ut till campingen och ställde upp husvagnen. Vidare för att hämta upp syster Magdalena på flygplatsen som kom ner för att supporta oss! Stort av henne! Handlade mat för en hel vecka på vägen tillbaka…
Fredagen tog vi det lugnt på förmiddagen och slappade mest efter att ha varit och provsimmat banan på den officiella simträningen kl 7. Lite väl lugnt visade det sig. För efter att vi provcyklat hojjarna och gjort de sista justeringarna, pyntat med nummerlappar o.s.v. var klockan mer än vi tänkt. Vi valde att skjuta på lunchen för att checka in cyklarna och påsarna i god tid. Inte heller helt optimalt kanske… Slutade med att vi åt lunch kl 16… Sen klämde vi en middag kl 20. Däremellan (och även innan) klämde vi obskyra mängder godis. Rödbetsjuice och Enervit Flow hade också fyllt systemen till brädden! En tidig nattning och sen fanns inte mycket mer att göra…
04:00 ringde klockorna. Men ingen klev upp då. Den planerade avfärden kl 05:00 sköts lite på, men det orsakade ingen direkt stress utan allt var under kontroll. Vädret var vackert! Strålande sol, klarblå himmel en hel del vind. Magdan skjutsade in oss till startområdet och morgon kollen av cyklar och påsar gick bra. Han med ett bra besök på en bajjamajja också… Var borta vid starten i mycket god tid. Där skildes jag och broder åt. Jag gick till startfållan för 1:00 som simtid och han till 1:30. Försökte använda tiden att hitta ett lugn och harmoni i kropp och knopp medans speaker och publik höll igång. När ”Just i dag är jag stark” och Nationalsången spelats var jag redo! Allt kändes faktiskt bra!
Simstart- många mössor blir det...
06:55 startade proffsen och 5 minuter senare släpptes den långa ormen av ”age-groupers” iväg. Eftersom 1 timme är en rätt bra tid för många stod jag förhållandevis långt fram i ormen och var i vattnet redan efter någon minut. Vågorna var stora! Klart större än de varit dagen innan på provsimmet. Men det störde mig inte nämnvärt. Visst var det lite bökigare att hitta rytmen, men inget ohanterbart på något sätt.
Simmelisim
Efter ungefär fyra minuters simning började ett obehag växa i bröstet. Det spred sig ut i armar och ben. Började tappa kontrollen på andningen. Panik-ångest! ”Inte här! Inte nu!” hann jag tänka… Slutade simma och försökte hålla mig flytande på något sätt. Folk forsade fram runtomkring mig, men jag märkte dem inte ens. Utan att egentligen tänka började jag lyfta min knutna hand som är tecknat att man behöver hjälp och vill bli upplockad. Insåg att jag var mitt i den stora massan av folk och att ingen farkost skulle kunna ta sig in till mig. Avbröt mitt vinkande och försökte långsamt kryssa mig ut mot kanten. Väl ute på kanten hade jag återfått lite av en normal andning igen. Började överlägga med mig själv och insåg hur vansinnigt dåligt jag skulle må om jag bröt efter 5-10 minuter på en IM. Beslöt mig för att försöka ta mig till första sväng-bojen i alla fall och utvärdera där igen. Dit är det ca. 800m. Bröstsimmade med huvudet ovan vatten och glasögonen i pannan. Det gick inte fort, men paniken sjönk sakta undan. Framme vid bojen var jag rätt ok och började tro på en växling igen. Kunde börja crawla igen. Chansen på en bra simtid var naturligtvis ruskigt mycket borta. Lite kändes även en bra totaltid bortblåst. Försökte strunta i det och bara ta en bit i taget. Flöt på bra och jag simmade hela tiden upp mig. Logiskt, eftersom jag sjunkit till klart sämre simmare. När vi kom in i kanalen med 800 m kvar kunde jag börja simma riktigt bra. Inga vågor och farten kom på ett bra sätt. Fortsatte ta placeringar hela vägen upp ur vattnet. Väldigt svårt att uppskatta hur mycket tid jag lade bort på panik-ångesten, men enligt gps:en var jag stillastående i 5 minuter och sen sniglade jag mig fram i 500 meter, så minst 20 minuter lär jag ha kastat bort… Sluttiden på 1:18:20 är inte en total katastrof i de förutsättningar som rådde, men inte heller särskilt bra. Väldigt nöjd med att ha vunnit mot ångesten! En stor seger för mig personligen, även om det var en förlust mot IM…
Växlingen gick bra. Egentligen inget krångel alls och relativt snabb. 3:08 officiell tid.
Cyklingen började tungt. Kraftig östligvind gav rak sidvind fram till bron. Väl på bron var det rak motvind. Svintungt och låg fart. Höll mig till strategin att inte mata på för hårt för att hålla snittet utan spara på krafter för att orka hela distansen. Efter att ha lämnat bron och vikt av söderut kollade jag snittet och blev lite stressad av att ligga under 30! Mil från tänkta 36… Men försökte hitta lugnet igen. Stark sidovind gjorde det ruskigt besvärligt. Ingen vidare fart och man fick jobba för varje millimeter. Efter 75 km fick jag ta första stoppet för att lätta på lasten i magen. Gjorde gott för känslan efteråt var bättre! Kom i kapp de jag kämpat för att hålla inom synhåll tidigare och gick förbi dem. Drack bra och tryckte mycket gels och bars. Extremt hårt blandad saltvatten, typ Resorb, i en flaska för att hålla saltnivån i en falska. Hade ont i kroppen, mest ryggslutet och vänster ljumske. Lite svårt att hålla motivationen uppe.
Cykel
Strax innan bron stoppade jag igen och nyttjade en bajjamajja, efter ca 12,5 mil… Lite intressant vad det dock på vägen tillbaka över Allvaret, den bit som brukar vara överlägset tyngst på banan normala år. Lite konstant motlut och kraftig motvind. I år var det en fröjd att cykla där! Farter över 40 utan att ta i! Medvind utan dess like! Även bron gick raskt med vinden i ryggen. Väl inne på fastlandet och efter varvningen sket jag i att hålla igen. Gick över på tunga växlar och ökade farten. Klart bättre känsla! Men ryggen smärtade och lika så vänster höft/ljumske. Krigade mig in till växlingen och slutade på ett mediokert snitt på 31,4 km/h vilket gav en tid på 5:44:30. Inte alls som jag önskat, men taskiga förhållanden var det! Detta år hade jag troligen tjänat rätt mycket tid på en riktig tempo-hoj… Men än mer på bra träning…

Växlingen var bra, men jag tog ett stopp på en bajjamajja också. Pajade dragkedjan i dräkten där också så det blev uppknäppt hela löpningen…
Löpningen gjorde ont. Vansinnigt ont. Ländryggen satt det någon och högg knivar i. Ömsom i högersida och ömsom i vänster. Varje steg. Lika så skrek höft och ljumske att detta var ointelligent. Höll ändå en acceptabel fart till en början, kring 5:30. Gick genom vätskekontrollerna för att få i mig vätska. Det var galet varmt!
Plågad löpare
Efter första varvet mattades smärtan i ryggen något och ersattes av nya smärtförnimmelser. Mina lilltår skrek! Magen började bråka. Tappade tillslut räkningen på besöken jag fick göra. Ett tag var det varje kontroll (varannan km)… Löpningen blev alltmer uppgiven. Inga tider kunde längre uppnås. Jag ville bara ta mig runt. Sista varvet gick det långsamt. Anpassade farten till magen. Tog inte ut mig nämnvärt. Gick i mål i mitt 5:e IM-race, men utan eufori. Sluttid på 11.55:58, med en löptid på 4:43:18.
På det hela taget väldigt besviken på min insats. Dock finns det ljusglimtar. Jag vann över ångesten! Jag har gjort 5 raka start och mål i Kalmar!
Ruskigt imponerad över lillebrors debut i IM-samanhang också! Med sparsam träningsmängd sprintade han in men en handvolt i målgången på 13:12:15.
Tack till syster som hejjade och skötte markservice bra! Tack till medtävlanden, främst I2:are, som hejade utefter banan, tack till tillresta I2-supporters som gjorde en stor insats utefter banan! Tack till familjen som stöttat i träningen och tack till Kalmar!
Nu är jag inte anmäld till 2016. Känns tomt och märkligt. Men jag har bestämt mig för att försöka få till en tid för operation av höfterna i höst. Sen får vi se vad formen medger, men 2017 är jag garanterat tillbaka i Kalmar! Då ska jag förhoppningsvis inte behöva fightas mot mer än IM-distansen. Ingen ångest och ingen höft-smärta! Det blir bra det…

Annonser

About boullboull

En gubbe, född -80, gift och har 2 småbarn. Tränar så mycket jag hinner, främst med Kalmar IronMan i sikte, men även med andra mål. Startar en blogg mest för att skriva av mig lite tankar kring träningen, mest för att förskona mina nära från mitt tjat (muntligen)! =)

Diskussion

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: