//
you're reading...
Skada/Rehab

Depression…

Nej, inte lite ”deprimerad” för en motgång i träningen eller en dåligt genomförd tävling, utan depression som i sjukdomen. På riktigt. Inget jag rekommenderar. Helt värdelöst om du frågar mig.

Det hela började, eller egentligen började det för flera år sedan, men det började med att jag i september gick till läkaren för att ta reda på varför jag hela tiden är så oerhört trött och sliten. Misstänkte själv fel på sköldkörteln och därmed en knepig ämnesomsättning. Finns i släkten och är ärftligt. Det togs en drös med prover, men inget visade på några fel. Så på återbesöket nu i november tyckte läkaren att vi skulle prova med antidepressiv medicin. En lätt depression kan yttra sig som en molande aldrig avtagande trötthet. Tyckte att det var värt att prova i alla fall…

Började knapra pillren. Inget hände egentligen. Visste ju att man kunde bli sämre initialt av sådan medicin, men mest tänkte jag nog att det inte skulle bli så för mig, jag var ju bara trött… Men så efter 3 veckor hände något. Jag mådde verkligen piss-dåligt! Allt var meningslöst och dystert. Jag var fullständigt handlingsförlamad. Kunde inte få något gjort, varken hemma eller på jobbet. Så började jag få ångest attacker, mest på kvällen då jag skulle sova. Ångest är också det något som missbrukas som ord. Det vet jag nu. För den som inte upplevt det kan jag nog inte riktigt beskriva det, men om jag ska försöka så är det ungefär som när man ska lära sig crawla och har problem med andningen. Paniken växer i takt med att syrebristen ökar och till slut pirrar det av obehag i hela kroppen. Så känns det mer panikångest. Skillnaden är att i bassängen kan man sätt ned fötterna och lyfta näsan över vattenytan och andas vanligt igen så bli allt bra. I det fallet man ligger i sängen finns ingen vattenyta. Att andas hjälper inte. Finns inget att göra, bara låta den vidriga hemska känslan byggas upp och hoppas på att den försvinner innan det inte går mer…

Efter att i början av förra veckan suttit på jobbet i 8 timmar 2 dagar i rad och tittat på en blank data skärm beslöt jag mig för att sjukskriva mig själv i några dagar. Var hemma och sov mest om förmiddagarna. Tvingade mig själv att gå ut och springa efter lunch för att få rörelse och dagsljus. Sen gjorde jag inte mer än stirrade tomt framför mig och väntade på ångest.

Igår var en bättre dag. Började fungera något så när igen. Kunde göra lite små saker här hemma. Tog mig iväg till simningen på kvällen och körde ett riktigt bra pass!

Idag var jag tillbaka på jobbet. Kan inte påstå att jag gjorde nytta i 8 timmar direkt, men något gjorde jag, tror jag. Generellt kändes det rätt ok idag. Tills jag kom hem. Då sköljde den här tomma känslan över mig med stor kraft. Utan anledning. Den bara kom som ett moln. Tårarna trycker på och vill ut fast jag inte begriper varför…

Men ingen ångest på 3 dagar nu. Det är skönt. Tror att det vänt, men kanske inte ska räkna med en rak väg mot bättre tider. Kommer säkert komma mer och ännu sämre dagar efter vägen, men jag måste tro att det blir bättre ganska fort. Väntar på tid hos läkare för att någon annan ska få bestämma åt mig om det är bäst att försöka jobba eller att vara sjukskriven. Själv vet jag inte alls…

 

Varför blev det så här då? Och varför nu? Tja… Har nog pågått väääldigt länge. Lite för mycket som hänt runt omkring med nära och kära som påverkat mig mer än jag velat medge. Sen har jag hållit mig över ytan med hjälp av träningen. Men nu räckte det inte längre. Med medicinens hjälp tvingades jag antagligen att stanna upp och känna efter.

Just nu är livet tungt och svårbemästrat, men jag tror på en ljusning i framtiden…

 

Och nu vet ni i världen där ute varför, om jag verkar konstigare än vanligt, även om jag försöker hålla fasaden uppe så gott det går när jag är utanför husets väggar…

Annonser

About boullboull

En gubbe, född -80, gift och har 2 småbarn. Tränar så mycket jag hinner, främst med Kalmar IronMan i sikte, men även med andra mål. Startar en blogg mest för att skriva av mig lite tankar kring träningen, mest för att förskona mina nära från mitt tjat (muntligen)! =)

Diskussion

One thought on “Depression…

  1. Hoppas på att saker o ting ordnar upp sig för dig! Keep on fighting bro!

    Posted by Stefan B | 2014/12/20, 00:05

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: