//
you're reading...
Tävling

Kalmar Ironman 2014, Race repport

Oj, oj, oj…

Vilken märklig dag det skulle bli…

Vi tar det från början!

Fredagen förlöpte ganska bra. Det är annars en rätt jobbig dag… Man kan liksom inget mer göra än att bara vänta. Kollade över cykeln, tog en kortare provtur, provsimmade lite på morgonen, checkade in grejorna… Sen på kvällen började magen strula. Blev superlös i magen och fick akut springa några gånger på dass. Tänkte att det troligen var nervositet…

Lördagsmorgonen startade med väckning klockan 04:45. Klädde på mig och smög ur den lilla campingstugan där fru och barn sov. Smög upp till systrarna och Therese som hade lånat en husvagn. De skulle ju också tävla så de var uppe och vakna. Frukost, bestående av kaffe, turkisk yoghurt och start. Därtill två Imodium för magen… Blandade till lite elektrolyt-lösning i en av flaskorna jag skulle ha med mig. Samma flaska hade jag brukat under fredagen för att fylla på med vatten och salter. Reagerade lite på att skummet såg lite brun-grönt ut… Hade tidigare beskådat en mindre trevlig flaska som Therese visat upp. Den var täckt av mögel på insidan… Blev lite orolig, men tog med mig flaskan… Pappa skjutsade in oss till start och en sista översyn av cykel och växlingspåsar gjordes. Besökte toan en extra gång eller två, drog på våtdräkten och knallade bort till starten.

Hade tänkt vara offensiv på simningen. I år var det premiär för vågstart i Kalmar. Det gick till som så att man seedade sig själv efter beräknad sluttid på simmet redan på land. Sen släpptes fältet iväg och kön gick sakta ned i vattnet. På vägen i passerades en tidtagningsmatta och var och en fick sin egen personliga starttid. Ställde mig i 1:10 fållan, ganska långt fram. Året innan förbättrade jag min simtid från 1:30 till 1:20 så att kapa ytterligare 10 minuter var rätt aggressivt tänkt. Men jag kände ändå att min simning gått så pass mycket framåt! Starten för Pro-klassen gick och strax därefter började vår kö sakta krypa framåt. Väl i vattnet försökte jag fokusera på att hålla mig lugn och tänka på tekniken. Långa kraftfulla armtag, bra rotation, hög armbåge, osv. Men framför allt att inte stressa! Hade också bestämt mig för att inte be om ursäkt för min existens. Vanligtvis flyttar jag mig om det blir trångt, ändrar kurs om någon simmar på mig, men inte den här gången! Jag simmade min fart i min riktning. De som simmade på mig fick välja på att vika av, eller fortsätta slå på mig och inte komma framåt, inte mitt problem! Det var aldrig någon superträngsel, men i kring de bojarna som skulle rundas trycktes det ihop lite och det blev lite mer sill-känsla, men inga problem. Ganska tidigt förstod jag att jag simmade skapligt. För jag passerade folk hela tiden och mycket få passerade bakifrån! Känslan satt i hela vägen och jag hade gott om ork, blev egentligen inte alls trött. Spurtade inte alls på slutet utan malde på med min takt. Jag var uppe ur vattnet på 1:08:00, officiell tid! Ruskigt bra för mig!

Växlingen funkade också bra. Inga problem att hitta påsen. Lätt att få av dräkten, fick plats i tältet. Joggade lätt bort till cykeln och knäppte på mig hjälmen. Iväg och upp på hojjen! 03:41 i T1 måste vara pers…

Nu skulle min bästa bit komma! Med tanke på att prognoserna talat om mycket svaga vindar och att det känts som det var helt våg-fritt på simningen så gick jag för en snabb cykeltid. Målet var att pressa in de 18 milen på under 5 timmar. Tufft, men inte omöjligt på en bra dag! Ut ur Kalmar var det ganska trångt, lite trixigt att komma fram och jag lät det gå för sakta för att vänja kroppen med momentet. Det gjorde ont att sitta. Skadan jag ådrog mig på Gôrslitet satt kvar. Störde en hel del, men gick att hantera. Ut på Ölandsbron gick jag på lite mer och började plocka rejält med placeringar. Nedförslöpan var snabb, och eftersom det inte kom kast-sidvindar i år var det inga problem att hålla fart-positionen intakt. Även långa rakan på bron, efter själva backen, gick i en rasande fart! Svängde söderut på Öland. Farten var fortsatt hög. Snittet bara steg och steg. Var ett tag uppe i 37 km/h i snittfart och 36 räcker för att nå 5 timmar. Då känndes det som att det var görbart! Men ganska snart började jag förstå att det var något som var knas. Kände mig låg på energi. Fortsatte äta och drick som jag tänkt, men det hjälpte liksom inte. Bensinen kom inte ut i kroppen. Benen trampade på, men mest på tomgång. Farten sjönk sakta men säkert. Det blev motvind, såväl vädermässigt som mentalt. Efter 7 mil, påväg norrut, börjqade jag inse att det skulle bli en mardrömscykling. Att det skulle bli omöjligt att ens upprepa de två senaste årens cykeltider. Över Alvaret ville jag helst sätt mig i dikte och fika istället. Svin-tungt och kryp-fart. Sitt-ontet gjorde bara mer och mer ont. Väl uppe vid bron kunde jag ändå bita ihop lite och höll skapligt in i Kalmar igen. Nu var 12 mil gjorda. 6 kvar. Jag har aldrig varit så trött och sliten efter en cykeltur på 12 mil! Inga bra förutsättningar…

Foto: Urban Anjar

Rullade vidare och försökte jobba med positiva tankar och bara trampa på i den fart som kändes skapligt ok. Men det var inte lätt! Många tankar med skräck inblandat kom när löpningen betänktes… 42 km löpning på stumma ben utan energi… Började inse att det kunde bli en lång dag… Krigade ner de 6 milen, km för km och till slut var jag på väg in för växling. Snittet landade på  32 km/h och tiden blev då 5:37:22. Besviken och stukad tog jag mig in i växlingsområdet. Lyckades i alla fall ta av mig skorna på cykeln för första gången på tävling! Något positivt att ta med sig!   =)

Försökte springa i växlingsområdet, men hade så brutalt ont i utsidan av fötterna efter cyklingen att det var jätte svårt. Ett problem som jag behöver jobba lite med! Trodde nya pedaler och skor inför i år skulle vara ett steg i rätt riktning, men snarare tvärs om… Fick ändå på mig skorna och kunde stappla iväg. 3:52 är skapligt för min egen del, även om det är en rätt dålig T2-tid…

 

Var beredd på en löpning utan kraft, utan ork, att mer eller mindre få gå hela vägen. Men konstigt nog kändes det skapligt. Rullade iväg och försökte kontrollera tempot så jag inte skulle skena iväg som det är lätt att göra. Låg i 4:45-fart första kilometerna och sedan smög tempot upp kring 5-fart. Mycket bra! Åt och drack i varje kontroll och då de kommer varannan kilometer så ska den energin vara mer än nog. Kände mig fortsatt stark upp mot halvmaran. Började så smått räkna tider och insåg att jag nog skulle kunna rädda en skaplig tid, trots den usla cyklingen! SUB 10:30 var klart nåbart, och även med en svag löp-avslutning med 2:a halvan på 2:20 skulle SUB 11 vara säkrat! SUB 11 var ju trots allt det verkliga målet så det kändes ändå rätt ok! strax efter det kom en rejäl åskskur! Riktigt skönt att svalkas av lite! Farten steg automatiskt lite då jag blev svalare, det kändes ännu bättre!

Löp

Skuren försvann och skorna var onödigt tunga. Hookas avvattnar tydligen lite dåligt… Sen small det bara till! Aldrig, aldrig varit med om något liknande! Det var som om någon slog en slägga i huvudet på mig! Jag tog slut. Benen vägrade springa, jag blev yr, fick frossa, mådde illa. Stapplade vidare till kontrollen vid 23 km. Orkade inte äta eller dricka. Var inte i behov av en toa, men gick in och satte mig en stund i alla fall. Funderade på om jag skulle sitta kvar… Tog mig ut. Började gå. Ostadigt. Ville kräkas. Sen minns jag inte så tydligt de kommande 3 km, men de avverkades på något vis. Men då kräktes jag. Tömde magen på allt! Verkligen allt! Och allt som kom upp var helt oprocessat. Kunde nästan känna i vilken ordning jag ätit de olika gel-smakerna…. Vinglade bort mot depån 50 meter framåt. Försökte få i mig lite cola, men det gick inte. Kroppen vägrade svälja. Colan kom bara in i munhålan, sen tog det stopp. Vacklade på svaga och vingliga ben vidare. Närmade mig centrum och publikleden tätnade allt mer. Precis utanför växlingsområdet stod min bästa suportergrupp bestående av fru, barn, mor, far och syskon. De tidigare gånger som jag passerat där hade jag verkligen blivit stärkt, nu var jag mest orolig för hur de skulle reagera då de såg mig… Stannade till och växlade några ord med frun om läget och sen vacklade jag vidare. När man passerar målområdet går banan under en period på kullerstenar. Det var bra, för då kunde jag försöka fokusera på att följa en rad, även om den inte stod still. Tänkte att det borde innebära att jag gick skapligt rakt fram och kanske kunde jag då lura någon ev. tävlingsläkare… Gick antagligen inte så värst bra, för t.o.m. publiken såg att det inte var så bra ställt med mig. När jag kom gående skanderade många ”Kom igen!” ”Öka!” o.s.v. men ju närmare jag kom dessto tamare blev de uppmaningarna och det blev mer av karaktären ”Häng i”, ”Det vänder nog snart”…. Själv hade jag vid det här laget insett att det fans två slut på den här dagen. Antingen skulle en tävlingsläkare plocka mig av banan eller så skulle jag falla ihop och tuppa av. Andra alternativ trodde jag inte på. Klubbkompis Anders kom ikapp mig och frågade hur läget var, beskrev kortfattat. Han sa åt mig att stanna på nästa kontroll och sätta mig ned och dricka sittandes. Gjorde så. Tog 4 glas cola, satte mig i gräset. En funktionär tipsade om att citron var bra för magen. Bad att få lite sånt. Pressade 10 citronklyftor i glasen och sippade långsamt i mig det. Det gick! Jag kunde svälja ner det, och det verkade t.o.m. stanna kvar! Sakta återvände hoppet om att kunna ta mig till målet i alla fall! Efter ytterligare några minuter började jag gå igen, något mindre yr, men fortfarande med kraftig frossa och illamående. Gick så mycket jag kunde i solen, även om jag visste att det var fel, men det kändes bättre att slippa skaka okontrollerat… Vid nästa kontroll upprepade jag cola/citron proceduren. Det gick bra. Gick vidare och det blev allt bättre. Strax innan nästa kontroll försökte jag småjogga lite. Drack mer cola. Plötsligt förnam jag en svettdroppe som rann från pannan. Det blev startskottet för att jag mådde bra igen! knappt 10 km kvar och jag började småspringa allt mer. Från 8 km sprang jag helt ok! Med 4 km kvar började jag känna ett visst mått av illamående igen, så därför vågade jag inte dricka mer cola på de två sista kontrollerna. Sista kilometern började jag känna yrseln igen, men löpte bara på. Kom över mållinjen, stannade och föll ihop. Snabbt kom två funktionärer och skulle lyfta upp mig på benen och leda mig därifrån. Men de fick inte upp mig. Efter en stund fick de upp mig så pass att de kunde leda mig till en bår. Sen fick jag skjuts in i sjukvårdstältet. Fick lite vätskersättning och en skön säng. Låg där ett tag, ingen aning om hur länge, men sen var jag ok igen. Gick ut och träffade sköna klubbkompisar och käkade, duschade och hade det ganska bra.

Löptiden blev till slut 4:47:16! Sammantaget 11:40:16.

Sen tog jag emot lill-syrran som kom i mål stark som bara den på 13:08! Imponerande debut i triathlonsamanhang! Tyvärr fick den andra lillasystern kliva av och ta en tur i plingplongbilen till plåsterhuset för lite morfininjicering… 10 mil in på cykeln fick hon nämligen ett njurstensanfall… Tråkigt, men hon har många år på sig att ta revansch…!

Totalt sett en mycket märklig dag. Löpningen var det värsta jag varit med om i idrotssamanhang utan minsta tvivel. Kanske borde jag brutit, jag vet inte, men jag är väldigt glad och stolt över att jag klarade av att ta mig runt. Mitt pannben håller trots allt en ganska skaplig kvalité!  =)

Resultatet är jag inte alls nöjd med så klart. Jag är rent av ruskigt besviken. Vad var det då som gick fel? Formen var bra, det tvivlar jag inte på. Jag åt tillräckligt med energi. Men eftersom jag kände mig såpass tom på kraft så tidigt på cykeln så var det något jag hade med mig in i loppet. Alltså var det den dåliga magen på fredagskvällen. Troligen, efter att ha hört flera andra som sagt det, var det pastan som serverades på pre-racet. Kan också ha varit flaskan jag drack ur under fredagen.

Men det finns lite erfarenheter att plocka med sig från detta.

* I framtiden lagar jag egen mat om det går

* Kolla att flaskorna är helt rena invändigt

* Om det inte funkar med någon energi, sitt ned och drick cola med citron

* Hur dåligt det än känns så vet jag att det kan kännas värre

Sen är det positivt för Xterra VM på Hawaii. Nu kan jag börja träna snarast igen. Musklerna tog inte så mycket stryk eftersom de var redo för så mycket mer…

Sen vill jag sist men inte minst skicka några tack också!

Tack min fru och min familj att ni står ut med mitt tränande och tävlande! Och tack för supporten längs banan!

Tack världens bästa klubb med världens bästa klubbkamrater! I2IF är ruskigt bäst! Klubbkompisar överallt som rest hela vägen till Kalmar bara för att heja! Otroligt!

Tack också mor, far och syskon för att ni ville heja fram mig i år!

Och tack Niklas Judell för att du på något sätt trollat om mig till simkunnig istället för plaskkunnig!

Nu mot nya mål…

Första anhalt, Hawaii!  (sen ska sub 10 göras i Kalmar 2015!)

Annonser

About boullboull

En gubbe, född -80, gift och har 2 småbarn. Tränar så mycket jag hinner, främst med Kalmar IronMan i sikte, men även med andra mål. Startar en blogg mest för att skriva av mig lite tankar kring träningen, mest för att förskona mina nära från mitt tjat (muntligen)! =)

Diskussion

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: