//
you're reading...
Tävling

Stockholm Marathon 2013

Så var den i alla fall avklarad… Maran.
I år var det verkligen marigt att ta sig runt i Stockholm. Jag hoppas att jag lärt mig en gång för alla att sånt här inte ska göras i halvskadat och otränat tillstånd… Men dessvärre är jag rädd att jag glömmer även det till nästa gång…
Åkte upp till Stockholm med SJ redan strax efter lunch på fredagen. Kom fram i lugn och ro, checkade in på hotellet, gick upp till stadion och hämtade nummerlappar, käkade pasta, kollade på Asics-prylarna i tälten och anmälde mig till starten för Maran 2014… Korkat, ja visst! =) Men lika bra att få det gjort, det skulle ju ändå ske, förr eller senare! 😉
Tillbaks till hotellet och käka lite godis och förbereda inför starten. Fästa nummerlappen, tejpa ben och fötter med 2 kg tjep, dricka lite rödbetsjuice… Sen sova!
Vaknade först onödigt tidigt på lördagsmorgonen, typ 05, men lyckades somna om tillslut och steg sen upp som planerat vid 8-tiden. Käkade frukost och packade ihop och tog mig upp till startområdet till ca 10:30. Sammanstrålade med Fredrik och Niklas som sjukt nog lyckats få nummerlappar i direkt nummerföljd med mig trots helt separata anmälningar, olika klubbtillhörigheter och allt annat skiljt från varandra… Slump…? Låter för osannolikt för det egentligen, men vet inte vad man ska tro… Ett foto togs i alla fall för att dokumentera denna sjuka slump! =)
Sen var det dags för start! Oroad över att inte ha hunnit tömma tarmen ordentligt gav jag mig av. Naturligtvis hade jag förberett kroppen med lite magmedicin. Hade i år bytt från Dimor till mer kostsamma Immodium plus. De får topp-betyg! Trots oron innan start så funkade magen hela vägen och även efter loppet! Drog iväg i alldeles för högt tempo i början, som vanligt. Hälsenorna gjorde så sjukt ont att jag hellst ville stanna och bryta redan efter 100 meter. Bet ihop och den smärtan gick rätt fort över (1,5 km). Kände dock redan från start att kroppen inte riktigt var redo för en mara. Energilöshet är väl känslan som bäst beskriver det jag kände. Passerade 5 km på 22:53. Hade redan då börjat sänka farten till 4:45-takt. Tyckte att det var väldigt varmt och tryckande… Vid 6 km tog jag slut. 42-6 = väldigt många tröttsamma km kvar! Krigade mig vidare och klarade att hålla Västerbron under 5-tempo med knapp nöd. Hade ju som mål efter fjolårets lopp att hålla alla km under 5-tempo. Insåg där att det inte fanns en chans i världen att det skulle lyckas. Den 14:e km blev den första som gick över. Då hade ändå vädret blivit klart svalare och det var då riktigt optimala löparförutsättningar med ca 17 grader och lätt regn. Problemet var inte enbart tröttheten, även om den var stor. Jag hade tidigt konstaterat att jag fallit tillbaks i min haltande löpning, som i sin tur får vänster skinka att dra ihop sig, som leder till än mer haltande och som i slutändan innebär att jag i princip enbart alstrar en framåtdrivande kraft med högerbenet. Påväg ut mot gärdet, efter ca 20 km, kom farthållarna för 3:30-tempo ikapp mig. Sammlade ihop lite kraft och hakade på dem och det gick faktiskt hyfsat. Fick ihop 5 km med 5:00-tempo innan de hade seglat iväg utom synhåll. Kriget mot smärtan och utmattningen fortsatte dock vidare. Den 31:e km blev den första med 6 min tempo. Var vid detta laget rätt uppgiven och hade svårt att motivera mig till att pressa på. Ingen tid av värde skulle ändå kunna räddas. 4 h kändes rätt säkert ändå så jag malde på i mitt behaglighetstempo för stunden. Kring 39 km passerade jag en gående Fredrik med kramp, som sen helt plötsligt strax före 40 var före mig igen. Tryckte på och tog rygg tills han fick gå igen. Sen var han ikapp strax utanför stadion och därifrån sprang vi tillsammans in över mållinjen, som de halta och lytta kollegor vi är… 😉
Tiden blev 3:48. Inget att jubla över, men inget att skämmas över heller. Med tanke på förutsättningarna med skadehistoriken och träningsbakgrunden under höst och vår så är jag nöjd. Man hoppas och tror gärna in i det sista att det ska ske underverk så man kan prestera på topp och slå pers, men det var inte möjligt denna gång. Inte ens utan smärt-kampen hade jag varit nära. Kanske hade det gott något snabbare med en lugnare öppning, men det hade inte förändrat särskilt mycket.

LOPPET

Sen, efter lite dusch och ombyte, blev det tågresa hem med en eller två små öl och ostkrokar! Hemma tryckte jag i mig en pizza, innan det var dags att bära kartonger och försöka få lite ordning inför hustruns kalas på söndagen…. Natten genomleds sedan med en hel del avbrott av smärto-förnimmelser, men sedan under söndagen kändes kroppen helt ok! Visst, ohyggligt stela och stumma lår (betydande skillnad på höger och vänster dock vilket visar på att höger jobbade rätt mycket mer under loppet). Sen är skinkan inte ok, men hälsenorna mår faktiskt rätt ok! På kvällen körde jag ett kortare cykelpass för att ”skölja” genom musklerna lite. Hade tänkt låg fart, kring 20 km/h, men det ville inte cykeln! =) Första 5 orkade jag bromsa mig fram, men sedan drogs snittfarten upp till 31 i alla fall… Min cykel är helt enkelt för snabb! 😉

PASSET

Nåja, nu är det bara att flytta fokus mot Kalmar igen! Krävs rätt mycket och rätt bra träning under sommaren om det ska bli en trevligar upplevelse där än den jag just fått uppleva i Stockholm! Och det ska bli en trevligare upplevelse!

Annonser

About boullboull

En gubbe, född -80, gift och har 2 småbarn. Tränar så mycket jag hinner, främst med Kalmar IronMan i sikte, men även med andra mål. Startar en blogg mest för att skriva av mig lite tankar kring träningen, mest för att förskona mina nära från mitt tjat (muntligen)! =)

Diskussion

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: